Fotograf Maria Söderberg: Ungern i Europas mitt – en utmaning på 2015 års Bok & Bibliotek

Hennes motto är ”Staden är till för alla”. Möte med Gabrielle Csoszo, fotograf och lärare i foto. Möte på Café Kino, Budapest. Foto Maria Söderberg.

Det är omskakande läsa Gabriel Byströms bok ”Tystnadens triumf” som utkom i september 2014 på Ordfronts förlag. Författaren skriver i inledningen hur han under en reportageresa året innan sakta ser ett mönster framträda: ”Då många utanför Ungern identifierat fascistiska Jobbik som det stora hotet blev det tydligt hur regeringspartiet Fidesz med sin två tredjedelsmajoritet i parlamentet i snabb takt förändrade förutsättningarna för den ungerska demokratin.”
Med boken i bagaget – och en nyfiken förväntan – drog jag till Budapest fyra dagar med fotografen Eva Wernlid. Det blev otroligt intressanta dagar!
Hos filmaren Ádám Csillag fick vi lära oss vad det hårdnande medieklimatet kan innebära. Efter 2010 slutade staten att stödja oberoende filmare. Det har kastat Ádám Csillag in i en svår period, men inte främst på grund av svåra ekonomiska förhållanden, det handlar mer om möjligheten att visa sina verk. Medierna – med alla dess kulturscener – välkomnar inte oberoende, kritiska kulturyttringar. Det är inte den första perioden som Ungern upplever inskränkningar, men kanske är förvåningen och upprördheten extra stor eftersom landet idag är en del av EU.
– Det är mitt jobb att vara kritisk, menar Ádám Csillag, som bor och arbetar i ett rum i en lägenhet i Budapest. Han delar den med några av sina fem barn.
Hans Ungern är en smältdegel:

– Budapest är en korsväg. Vi är i Europas mitt. Här har alltid funnits människor från olika håll. En mötesplats. Svarta, blonda, överklass, underklass, tyskar, kroater, judar och andra folk.

Idag är han ytterst kritisk mot utvecklingen. Det gäller inte minst behandlingen av den stora romska minoriteten.

– Staten tillämpar apartheid mot romerna.

1988 avslutade han högskolestudierna i film på den statliga akademiska skolan.
– När jag var ung ville jag bli konstnär, skådespelare, sångare. Allt detta kunde kombineras inom filmens värld. Jag ville berätta så mycket.

– Jag var 28 år när jag kom in på Filmakademin. Det blev många år där vi kunde experimentera med film. Sedan blev jag en del av Béla Balázs Studio. Här var det möjligt ett arbeta med icke avslutade filmer.

Minnesplatta för Robert Capa i centrala Budapest.

Ungern har mäktig fotografisk tradition. Inte minst svävar namnet Robert Capa över staden Budapest. Men den som vill se en samlingsutställning eller något på väggarna med den berömde fotografen lämnas besviken. På det fotografiska museet skakar man på huvudet och på Robert Capa Contemporary Photography Center på gatan Nagymező http://capacenter.hu/en/ finns inget. Jo, två glasmontrar med hans böcker. Biljettförsäljaren såg litet ledsen ut... och berättade att det fanns bilder på det stora nationalmuseet, men – ”de är inlåsta” fortsatte den unge mannen ”och de öppnar nog inte för er”. Vi tog oss till det mäktiga, magnifika Ludwig Museum med samtida konst http://beta.ludwigmuseum.hu/ som fick min reskamrat och fotograf Eva Wernlid utbrista: ”Här är ett land som vänder sin befolkning ryggen!” Jag var mer försonande – kanske är det en diplomatisk gåva hos mig? – och tyckte att det liknade konstsalonger som de brukar vara här ute i världen. Men, jag kunde också se hur den samtida konsten inte fanns närvarande. Det skulle då möjligen vara den spännande filmkonstinstallationen där Lenin vänder sig i sin grav. Vid hemkomsten läser jag om att Ungerns nationalmuseum verkligen har ett antal bilder, dock ligger deras hemsida nere så det är svårt få fram information. Det finns kanske ett sorts försvar från Ungerns sida: Robert Capa (1913–1954), född Endre Friedmann, flyttade när han var 18 år, etablerade sig i Berlin, och blev en fotons globetrotter. Hans beskrivs mer som en fransk-amerikansk fotograf än en ungersk.

Robert Capa. Foto Gerda Taro

När vi träffar fotografen och läraren i foto, Gabrielle Csoszo, har hon svårt svara på frågan vad Robert Capa betytt för henne.

– När det var en utställning om honom tidigare kände jag curatorn och bad henne fylla en hel vägg med hans porträtt. Han är så snygg!

Sedan skrattar hon. Men vad en av världens främsta och mest kända fotografer betyder för hennes egna bilder när det gäller aktioner mot regimen, hemlösa – som hon ständigt återvänder till – och all övrig dokumentation? Nej, hon ser inget samband.

– Det var en annan tid, stilen en annan. Jag ser mig mer som en aktivist, han var mer en fotograf.

Gabrielle Csoszo kom till Budapest när hon var 25 år. Hon är uppvuxen i staden Marcali, som har en befolkning av 10 000 invånare. Hennes far var byggnadsarbetare och hennes mamma affärsbiträde. Hon har en syster och föräldrarna adopterade fyra barn.

– Vi ses ofta och jag älskar min stora familj, säger hon.

Idag arbetar hon mycket ideellt och driver en fotoskola under mottot ”Staden är till för alla”.

Liksom Ádám Csillag kan hon inte leva på att sälja sitt material, hon skänker ofta bort det, och ber istället om pengar till olika insamlingar för hemlösa. Hon har inga ingångar längre till de stora medierna. Hennes arbete finns bland annat på Free Doc. Det är en hemsida som uppmärksammar sociala problem och demonstrationer.

Det intressanta är att dessa bloggar och fria sidor har många besökare.

Film och foto kan läggas upp utan extra kostnader. Facebook, Instagram, Youtube och Vimeo är fönstret och kontakten ut mot världen.

När Ungern blir tema på kommande Bok & Bibliotek i Göteborg väntar spännande utmaningar. Det roliga är att Centraleuropa kommer i blickfånget med all dess kulturella spänning, det skrämmande är om denna uppmärksamhet kan utnyttjas för att ytterligare inskränka yttrandefriheten och det oberoende utrymmet i det offentliga livet. Inte från arrangörernas sida – här är Bok & Bibliotek professionella – men gissningsvis från den ungerska motpartnern.

I övrigt vill jag starkt puffa för en mycket spännande stad– Budapest! Det var min första besök, men inte det sista.

Maria Söderberg

13 januari 2015