Pavel Sjeremet dödades av en bilbomb den 20 juli 2016 i Kiev. En stor förlust för journalistiken, en mänsklig förlust för hans familj och vänner. Pavel Sjeremet gjorde skillnad. Inte minst när han stred för att få fram sanningen om sin dödade vän Dimitry Zavadski som spårlöst försvann i Minsk den 7 juli 2000. Minns hur jag var med och bjöd in honom till Stockholm 2001 för att prata om situationen i landet. En höjdpunkt. (Vi tog en massa bilder vid Stadshuset som jag inte har tillgång till just nu). Han var en prisbelönt reporter. Redan 1998 fick han CPJ International Press Freedom Award och 2001 pris från Organization for Security and Co-operation in Europe.
Det är en sorgens tid, Pavel Sjeremet lämnar ett stort tomrum efter sig.
Om dådet:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6283&artikel=6478716
Reporter Svetlana Kurs från Minsk, verksam i Polen, gjorde den här intervjun med Pavel Sjeremet 2004. Jag fick ta del av den och bad om en översättning till svenska. Artikeln publicerades på en dåvarande hemsida som jag drev från 1998 som ej länge finns (vitryssland.nu är sedan många år övertagen av en sorts reseagent). Här är texten igen som speglar hur Pavel Sjeremet beskriv sin och landets situation för 12 år sedan.
Maria Söderberg 2016-07-21
FOTO: SERGEI CHUZAVKOV / AP
Om dådet:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6283&artikel=6478716
Reporter Svetlana Kurs från Minsk, verksam i Polen, gjorde den här intervjun med Pavel Sjeremet 2004. Jag fick ta del av den och bad om en översättning till svenska. Artikeln publicerades på en dåvarande hemsida som jag drev från 1998 som ej länge finns (vitryssland.nu är sedan många år övertagen av en sorts reseagent). Här är texten igen som speglar hur Pavel Sjeremet beskriv sin och landets situation för 12 år sedan.
Maria Söderberg 2016-07-21
FOTO: SERGEI CHUZAVKOV / AP
”Ett samhälle måste utvecklas naturligt. Efter en revolution blir det alltid sämre”
Pavel Sjeremet kom under 2003 ut med boken "Slumpens president".
”Det är den första dokumentära boken om Lukasjenko – något som får mig att se svagheterna hos vår journalistkår och hos våra politiker. De är lata och inte speciellt professionella”, säger han i en intervju i den 30 januari 2004 i Moskva. ”Huvudproblemet är att Lukasjenko har fråntagit belarusierna möjligheterna att bli ett folk, en nation. Han har neutraliserat det positiva och gett fritt spelrum för det negativa i samhället vilket har fått förödande konsekvenser. Landet har formligen kastrerats på sina intellektuella, psykologiska och ideologiska resurser. Den belarusiska eliten har blivit urvattnad och schizofren. Frågan om vem som ska bli Lukasjenkos arvtagare är allt annat än enkel. Visst måste man få bort honom, vem som helst måste ju vara bättre än någon som anklagas för mord. Men det vore förhastat att tro att allt blir bättre bara man får bort Lukasjenko från makten.”
Av Svetlana Kurs, journalist Minsk.
Vad var det som fick er att skriva en bok om president Lukasjenko?
– Jag kom på tanken att skriva en bok när jag fortfarande satt i fängelse i Grodno 1997. Jag visste att jag skulle återge mina upplevelser i dagboksform. När jag senare frigavs var jag upptagen av annat och fängelsedagböckerna blev liggande. En tid därefter utgavs en roman om Lukasjenko, Nasjestvije (Invasionen). Jag hade inget som helst med bokens tillkomst att göra men den inspirerade mig att skriva en dokumentär berättelse om Lukasjenkos välde – hur han kom till makten, hur han slog ner oppositionen, hur människor försvann och så vidare. Boken innehåller också mina fängelsedagböcker. Medförfattare till boken är Svetlana Kalinkina som är redaktör för "Belorusskaja delovaja gazeta" (Belarusiska affärstidningen). Boken är enbart av dokumentärt intresse och har använts för att organisera möten med läsare, vitryska medborgare och politiska ledare. Den har varit betydelsefull, inte bara för belarusier, utan också för ryssar, statsvetare och politiker eftersom det ryska inflytandet över den belarusiska politiken är mycket stort och mannen på gatan i Ryssland inte känner till vad som pågår i Belarus.
Boken har tryckts i två upplagor. Jag och min medförfattare skrev boken, redigerade den, finansierade utgivningen, lanserade och distribuerade den till bokhandlarna. Det har varit mycket jobb och nu har jag börjat att tröttna på boken.
Er bok håller en mycket nedtonad profil...
– Det finns inga gränser för mitt hat mot Lukasjenko. Det har aldrig varit någon hemlighet, tvärtom har jag alltid uttryckt min åsikt. Och i motsats till de flesta ledarna inom den belarusiska oppositionen ses jag som en allvarlig konkurrent till Lukasjenko. Han är en farlig människa som man inte får underskatta och avfärda med påståenden som att han bara är "en ouppfostrad tölp som det är lätt att besegra". Hans sätt att styra landet säger oss att han kommer att behålla makten i det oändliga om man inte satsar alla resurser på att störta honom. I alla mina filmer och artiklar om Lukasjenko har jag dämpat alla känslomässiga övertoner för att analysen inte skall fördunklas av det emotionella. Vår bok innehåller så hemska fakta att det inte behövs några emotionella utsmyckningar. En diktator är en diktator och det är överflödigt att skriva "förfärlig diktator".
Det har inte skrivits många böcker om Lukasjenko. De som finns kan man räkna på ena handens fingrar. Här bortser jag självfallet från sådana böcker som har skrivits för att sjunga hans lovsång – de kan man inte ta på allvar. Boken "Slumpens president" är den första dokumentära boken om Lukasjenko – något som får mig att se svagheterna hos vår journalistkår och hos våra politiker. De är lata och inte speciellt professionella. Under de tio år Lukasjenko har suttit vid makten borde man från elitens sida ha undersökt de verkliga förhållandena på ett mycket bättre och mer djuplodande sätt.
– De vitryska journalisterna har en lång tid varit fullt sysselsatta med att överleva och kämpa för friheten och yrkeshedern har kommit i andra hand.
– Det är positivt att det finns ett behov bland människor att diskutera och göra djupare analyser av situationen i landet än vad tidningarna gör. Vad är Belarus och belarusierna? Och vem är egentligen Lukasjenko?
Tror ni verkligen att Lukasjenko för sin politik med folkets bästa för ögonen som ni skriver i boken?
– Lukasjenko är en person med många bottnar som har upplevt många omskakande händelser. Han har uppenbarligen ett obalanserat psyke och en förvriden världsbild som sin utgångspunkt. Alla diktatorer är övertygade om att deras handlingar och bedömningar är optimala eftersom de har de bästa avsikter. Lukasjenkos metoder, hans förhållande till andra människor och hans syn på Belarus är intressanta att studera.
Vem kan tänkas läsa er bok? Vanliga medborgare?
– Enligt vår uppfattning är läskretsen mycket bred. Boken är skriven på ett enkelt språk som kan förstås av vem som helst. De första fem tusen exemplaren sålde vi på järnvägsstationer i Belarus och de såldes snabbt slut. Människor stod i kö för att få ett exemplar av boken. Även den andra upplagan har sålt relativt bra. Många köper böckerna och tar med sig till Belarus.
Varför sker det ingen förändring av de belarusiska medborgarnas attityder trots all information om Lukasjenkos diktatur? Kommer er bok att innebära någon förändring?
– Egentligen får medborgarna mycket litet information. Oppositionen får inte tillträde till de viktigaste medierna – t ex TV. Antalet oberoende tidningar är lätträknade och de som finns utsätts för kraftiga påtryckningar och har inga imponerande upplagor.
Varför anser ni att president Lukasjenko är slumpens president?
– Han är slumpens president genom att han kom till makten när han behövdes, där han behövdes. En våg av händelser förde honom helt omotiverat fram till positionen som president. Han hade inte gjort sig förtjänt av att bli statschef och var inte heller beredd att träda in i den rollen. Han gjorde dessutom inte något för att bli president. Det förekom praktiskt taget ingen valkampanj men hela samhället törstade efter förändringar och ville ha någon annan än Kebitj vid makten. Istället för Lukasjenko finns det i alla fall tio andra psykfall som lika väl kunde ha tagit makten vid den här tidpunkten om inte slumpen hade gripit in. Det var alltså en kedja av händelser som förde upp Lukasjenko till maktens boningar.
Beror alla dessa händelser på en räcka tillfälligheter snarare än på historiens logik enligt er uppfattning? I sådant fall går det inte att förutse vem som kommer att efterträda honom.
– Lukasjenkos efterträdare kan vara bättre, men också sämre. Efter Lukasjenko kommer lukasjisterna, hans anhängare, fortfarande att finnas kvar som en maktfaktor. Huvudproblemet med hans regim är inte att Belarus är ett fattigt land som blir fattigare för varje månad. Huvudproblemet är heller inte att folket saknar demokratiska rättigheter eller att pressen är förtryckt. Huvudproblemet är att Lukasjenko har fråntagit belarusierna möjligheterna att bli ett folk, en nation. Han har neutraliserat det positiva och gett fritt spelrum för det negativa i samhället vilket har fått förödande konsekvenser. Landet har formligen kastrerats på sina intellektuella, psykologiska och ideologiska resurser. Den belarusiska eliten har blivit urvattnad och schizofren. Frågan om vem som ska bli Lukasjenkos arvtagare är allt annat än enkel. Visst måste man få bort honom, vem som helst måste ju vara bättre än någon som anklagas för mord. Men det vore förhastat att tro att allt blir bättre bara man får bort Lukasjenko från makten.
Hur kan regimen vara så handlingsförlamad om presidenten har kommit till makten genom en slump?
– En av huvudorsakerna är belarusierna själva. De är ett folk som står med ena foten i öst och den andra i väst. De är ett folk som inte tänker abstrakt utan pragmatiskt till hundra procent. Samhället är kristet. Till och med i Minsk tillhör 80 % av invånarna statistiskt sett första generationens belarusier. Bönderna har en pragmatisk inställning till sin omvärld. Belarus har historiskt sett varit förtryckta av de omgivande länderna, först polackerna, sedan ryssarna och under 1900-talet sovjetmakten och under hela den här epoken har makthavarna, som alltid har kommit utifrån, kommit och gått. Belarusierna saknar nästan helt nationell kulturell, filosofisk och ideologisk identitet. En försvinnande liten andel känner sig som och har skäl att kalla sig vitryssar – en grupp som dessutom praktiskt taget inte gör något väsen av sig. Ett sådant samhälle berörs inte av politiska omvälvningar och det är mycket svårt att få genomslag för några protester. Under flera decennier levde vitryssarna under den sovjetiska diktaturen och när Sovjet föll märkte de flesta knappt övergången från en diktatur till en annan. Lukasjenko är dessutom en klassisk diktator som utnyttjar hela propagandamaskineriet och förtryckarapparaten. Ekonomiskt sett var Belarus den mest blomstrande republiken i hela Sovjet – något som skapade en stabilitet med efterverkningar ända in i dag och som har gjort att situationen i landet inte har blivit outhärdlig. Jordmånen för protester är alltså mycket dålig. Unionen med Ryssland gör att Lukasjenko lättare kan underhålla sin regim. Han får bland annat olja, gas och bidrag.
- Just nu råder det en våg av optimism eftersom oppositionen gått samman, men jag tror att det som så många gånger förr är illusoriskt. Det finns inga nya friska idéer. Jag tror på en seger för de demokratiska krafterna, men det blir ingen lätt seger som många vitryska politiker verkar tro och det är svårt att säga när det kommer att ske. Om Ryssland får för sig att byta ut Lukasjenko kommer det att bli en snabb process och om Ryssland beslutar sig för behålla honom – ja då lär det dröja längre. En tredje tänkbar utveckling är att Vladimir Putin kommer att utöka sin maktsfär.
Kan man tänka sig att det blir ett maktskifte även inom den politiska eliten den dag Lukasjenko faller? Behöver landet konstgjord andning eller – för att citera tjeckerna – en blodtransfusion för att tillfriskna?
– Jag blir rädd när jag hör sådana formuleringar. Ett samhälle måste utvecklas naturligt. Efter en revolution blir det alltid sämre.
Vilket scenario ser du i så fall?
– Priset för att bli av med Lukasjenko kommer nog att bli högt. Han är en man som inte lämnar ifrån sig makten frivilligt. Det som kan få honom på fall är massoroligheter eller en palatsrevolution. Jag hoppas verkligen att jag har fel, men allt tyder på att det kommer att flyta blod i Belarus. Lukasjenko kan vidta oväntade och galna åtgärder, man kan vänta sig vad som helst.
Jag undrar om det finns någonting som kan leda till positiva förändringar i Belarus?
– Visst finns det krafter som skulle kunna vända utvecklingen till någonting positivt för landet. Till och med under det senaste presidentvalet fanns det vissa chanser. Om Ryssland hade ställt sig neutralt under valet hade Lukasjenko fått betydligt svårare att komma till makten. Och om inte terroristerna hade slagit till mot USA den 11 september hade situationen varit annorlunda. Som det är nu är Lukasjenko spänd och nervös och kan när som helst göra något desperat. Huruvida förhållandena i Belarus kommer att bli mer mänskliga och demokratiska är svårbedömt. Det som talar för en sådan utveckling är det faktum att Belarus vänder blickarna mot Europa även om man behåller sina vänskapliga förbindelser med Ryssland. Utvecklingen i Baltikum och Polen är mycket mer lockande för belarusiern i gemen än utvecklingen i Ryssland, som är ett kolossalt imperium med hårda levnadsförhållanden. Belarusierna är sanna pragmatiker som sätter hemmet, familjen och sina ägodelar i främsta rummet. Detta är mycket viktigare än abstrakta begrepp. Belarus kommer att närma sig Europa. Det är där resurserna och pengarna finns och det är där man kan leva ett behagligare liv.
./.
Mer om Pavel Sheremet:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5229755
